biblioteket

Många tillsammans med mig har uppbragts av de över hur illa sveriges [sic] konstnärer far av illegal nedladdning. Men man törs inte ta bladet från munnen och protestera, det anses inte pk nog. Till sist har äntligen någon tagit upp handsken och antagit utmaningen för att hindra detta otyg och övergrepp som nedladdningen innebär, det kallar sig kulturskaparna och deras initiativ är något jag applåderar. Nu äntligen kan vi få ett stopp på den enorma nedladdningen av den ädla konst som bland annat; Sveriges Arkitekter, Sveriges Dramatikerförbund, Sveriges Konsthantverkare och Administration av Litterära rättigheter i Sverige, ALIS, utsätts för. Nedladdning av arkitektur och konsthantverk (som Rosita håller på med) har gjort verksamheten allt annat än lukrativ. Rosita säger att allt färre köper hennes Chilenska broscher och vävda dukar, det ser jag som en klar följd av Piratpartiets nedladdningshets.

Ps: Tror detta kommer bli en valfråga som jag hoppas kunna driva.

Ja… vad ska man säga om dessa två män som aldrig växer upp. Såg dem bägge på tv i veckan och de skulle vara lärorik underhållning. Men det var bara en kvinna med i programmet och hon tröcks förstås ned. Det var tv av män för män om krig, medverkande Jan Gullio, hur uppenbart kan det bli är frågan man får ställa sig. Men som avslutning spelade Marckus Krunegård (sångare i Laakso) en udnerbar kort liten sång, naket och hjärtligt, med bara gitarren i hand. Det var verkligen något att ta med sig i vår.

Det är så härligt med ny musik som vågar vara annorlunda på ett snällt och lekfullt sätt. Jag har precis börjat lyssna på en duo med bas i Uppsala och Stockholm som heter Kuryakin. Musiken är en elektronisk, gitarr baserad pop med härliga mystexter om livet. På tunnelbanans stressiga linje lyssnar jag och låter tankarna dansa iväg, det ger mig en fantastisk start på morgonen. Det är perfekt biblamusik, perfekt musik att krypa ner under filten, dricka chai-te och bara vara med några goda vänner.

Jag vågar säga att det är två söta killar, Johan (tv) och Petter (th). Fortsätt rocka grabbar.

Jag är utbildad bibliotekarie alltså bestämmer jag i demokratiska anda vad som köps in för litteratur, musik, DAISY och ljudböcker.  Här med meddelar jag att följande inte kommer att köpas in, så från och med nu får ni sluta tjata och köpa själva.

Bo Svartman, det blir ingen Tuning Hitz 2010. Det är kommersiellt och håller låg konstnärlig kvalité.

Elias Dalen kan sluta tjata om Göta kanal och Repmånad. Jag vet inte om du driver med mig, men dessa två kommer inte finnas i biblas katalog.

Leif Waldemark, du är rektor för Mullberga SKOLAN och har alltså inga befogenheter över biblioteket. Jag kommer inte att köpa in nya upplagor av barnens bibel varje år, du får, precis som alla andra; hålla tillgodo med upplagan från 86. Inte heller kommer vi att hänga upp porträttet av Jesus du köpte på Hötorget, som uppenbarligen är målat av någon som inte gått på konstfack.

Jersper… vi kommer inte köpa in något av det du önskar, du kan sluta besöka oss helt och hållet om du ska stöna som ett oförrätt barn för varje bok du öppnar, våra besökare störs av det. Dessutom har Henning lovat att “skicka på en knogmacka mellan lysmaskarna på kulturråtta, så han får åka plingtaxi till plåsterhuset”.

Det finns mer, men nu har jag inte tid att ta det, detta var det brinnande. Tack för visad respekt.

Barnen har frågat mig vart Lady Ga Ga skivorna tagit vägen. Jag kan säga att dem har jag slängt.  Kommersiel musik får ni köpa själva. Biblioteket är inte här för att underlätta åtnjutning av kommersiell musik och populärkultur, biblioteket är här för att berika allmänheten med kultur. Alla skivor har Rosa (bib-assistenten) ersatt med en samling panflöjt klassiker från sitt hemland, Sydamerika.

Jag lyssnade på P1′s podsändning av människor och tro idag. Anledningen var att en av mina stora favoritartister Tomas Anderson Wij skulle vara med. Det är precis en sådan människa som behövs idag, en röst som lyfter sig i mediabruset med det budskap av omtanke och eftertänksamhet vi så väl behöver. Min första introduktion till Tomas musik kom via en vän, Niklas; som gått på konstfack och arbetar idag med webdesign och reklam. Han hade väckts en morgon av Tomas fantastiska poesi och, precis som jag fått sig en tankeställare när åren börjar bli fler, barnen några stycken (eller som vi, tänker skaffa).

Tomas Anderson Wij

Tack Tomas Anderson Wij för att du finns, du är min Husgud.

(PS: Köp skivorna, ladda ner skadar artisten)

Just nu lyssnar jag bara på Albert Schnelzers album, ”Predatory dances”. Underbar konstmusik som verkligen vidgar vyerna för en lyssnare. Annars ser jag till att alltid ha något med Morresy eller The Smiths till hands, och Tomas Andersson Wij förståss. det är så befriande med någon som vågara vara ärlig, naken och dela av sitt hjärta. Men är det party så vill man ju lyssna på Håkan Kråkan eller Marit Bergman, det måset ju svänga lite extra ibland. Annars är det väldigt mycker “singer song writers” som snurrar hemma hos oss, speciellt sånt som rekomenderats av Johanna Paulson i DN på stan.

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/arets-basta-skivor-enligt-johanna-paulsson-1.1014797

Har precis kommit över biljetter till Diego El Cigala, på musikens hus i Uppsala, ska bli så underbart att få höra flamenco. Eftersom jag har lite kontakter så får jag biljetter lite här och var, men jag tycker faktiskt det är mycket gnäll på biljettpriser 420′kr är inte dyrt för flamenco i världsklass. Det är piggt och tufft av Uppsala att våga satsa på musik från världens alla hörn, fler städer borde våga. Så för att slå ett slag för musikens hus har jag lagt fram program för våren på Mullbib.

Men nu är det mycket att göra, en vagn med böcker måste upp på sin plats så det blir ordning och reda, tillgänglighet vet ni.