Det är över
Elias Dalén och undertecknad träffades igår på Mullberga rastplats. Elias hade kört dit från Svallby i min brorsas röda Mazda Miata. Han hade dessutom förberett med en engångsgrill och lite folköl. Vi grillade korv. Elias hade varit hygglig nog att ta med tofukorv till mig, själv åt han ett helt paket Hot dog grillare (22 % köttinnehåll). Han sa att han föredrog dem kokta, men det var ok att grilla dem också i nödfall. Jag har varit väldigt elak mot Elias under min tid i Mullberga. Sagt dumma saker om hans mustasch och hans allmänna utseende och även om jag inte tycker att Elias är en vacker människa så betyder inte detta att jag inte tycker han är trevlig. För Elias är väldigt trevlig, han hade till och med tagit med ekologisk ketchup, bara för min skull.
Under vårt samtal blev det tydligt att Elias saknar min bror Anders något alldeles fruktansvärt. Anders och Elias har en djup vänskap som bara två vuxna män kan ha. Elias vill att jag ska berätta sanningen om vad som hänt med min tvillingbror och att jag låter honom få återta sin rättmätiga plats i Mullbergas societet. Jag har därför bestämt mig för att återvända hem till mor och far i Katrineholm. Huruvida Anders kommer tillbaka imorgon, om en vecka eller om tio år kan jag inte svara på nu. Det är inte alldeles lätt att snacka sig ur ett iranskt fängelse (Anders hade på något underligt sätt lyckats vakna upp i Teheran insvept i en dansk flagga, med ett antal obscena Muhammed-tatueringar över hela kroppen)
För att citera Roky Erickson:
White faces, white faces always haunt me so beautifully
learning temples meditating churches
always bring out the white of the devil in me
På fjernsyn, som de säger i Danmark.
Anders Johanson